Järnvägarna dyr affär för Finland (Hufvudstadsbladet insändare 2024)

©Antti Talvitie, 2024

Torsten Fagerholm undrar om inte VR:s ledning gör ett misstag genom att fokusera på Sveriges mera lukrativa och större tågmarknad än på vår egen i Finland (HBL 7.3).

Detta väcker frågor kring VR:s och även statens målsättningar. Järnvägstrafiken i båda länderna åtnjuter omfattande statligt stöd, vilket i praktiken innebär skattebetalarnas generösa bidrag till järnvägstrafiken. Fagerholms slutsatser grundar sig dock på felaktiga fakta. Jag fäster uppmärksamhet på de finska förhållandena, som i stora drag också avspeglar situationen i Sverige.

VR är långt ifrån en kassako för Finland. Tvärtom kostar järnvägarna betydande summor. Enligt Trafikverkets årsredovisning för 2022 betalar VR endast 43 miljoner euro för att använda Finlands järnvägar, medan staten lägger ut cirka 600 miljoner euro årligen på järnvägarnas drift, underhåll och avskrivningar. Rälsen står praktiskt taget fritt fram till disposition för VR. Därtill uppgår de statliga investeringarna till cirka 300 miljoner euro på järnvägsnätet.

Tågresenärer upplever tågtjänstens kvalitet på stället, medan de stora kostnaderna för skattebetalarna inte märks direkt i plånboken. Rälsens efterblivenhet, försenade tåg, inställda tågturer och ersättandet med bussar är frekvent återkommande svagheter.

Skador på rälsen har uppmärksammats orsakade av slirande lokhjul, fel i elförsörjningen och andra incidenter. De bevisar att järnvägsteknologin är komplex, lämplig endast i vissa förhållanden.

VR och SJ pekar på staten och dess otillräckliga investeringar och ett undermåligt underhåll av rälsinfrastrukturen – vilka påstås förorsakade av brist på pengar. Den här slutsatsen är felaktig. Det finns ingen brist på pengar. Problemet är ett alltför omfattande järnvägsnät och för låga biljettpriser och tariffer för godstransporter.

Detta väcker frågan om varför tågtrafiken och järnvägsinfrastrukturen är separerade.

Det finns inget som hindrar, att den primära tågoperatören också äger rälsen. Det skulle inte hindra att andra operatörer tilldelas rättigheter att använda spåren och således upprätthålla konkurrens. Så är praxis i många länder, inklusive USA, Kanada, Japan och flera länder i Sydamerika – och befunnits tillfredsställande och ekonomiskt.

Vetenskapliga studier har utförts i Europa om det kloka i att skilja tågtrafiken från dess infrastruktur. Resultaten är inte entydiga men lutar åt att tillfredsställa politisk makt utan vetenskapliga bevis. En sak är klar: starka fackföreningar och politiska beslut – inte effektivitet och ekonomi – spelar en stor roll i sammanhanget. Ämnet är högst relevant för fortsatt forskning och åtgärder.

Antti Talvitie, Chicago, USA

Publiceras i HBL 14.3.2024