Helsingfors framtidsvision

©Antti Talvitie, 2026

Helsingfors och Finska vikens kust, från Åbo till Lovisa, har ofta betraktats som Finlands ekonomiska motor. I Helsingfors driver borgmästare Sazonov på tunneln till Tallinn eller flygstationen eller båda, Esbos stadsdirektör Mykkänen fokuserar på banan till Köklax, Vanda bygger en förkortad spårväg, Arve i Åbo främjar Västbanan, och Finlands Näringsliv EK vill staten utreda en fast förbindelse till Stockholm. Alla fem är dock i praktiken avkopplade från verkligheten. ”Show me the money”.

Inget av dessa projekt hjälper Sydfinland att bli motorn i Finlands ekonomi. Det finns inga fabriker längs kusten med utländska kunder som skulle behöva tunnlar till Tallinn eller Stockholm. Inte heller har konsultföretag något verkligt behov av dem, eller av tunneln och spårvägen till flygstationen. Det finns redan tillräcklig kapacitet på land, till sjöss och i luften. Ytterligare kapacitet kan skapas snabbt.

Dessutom är dessa tunnlar och banprojekt olönsamma. Utredningar visar att nettonuvärdet för projekten till Tallinn och flygstationen är omkring –10 miljarder euro. Kostnaden för Stockholmtunneln är ännu okänd. Banan till Köklax och Vandas spårväg har också negativt nettonuvärde. Samtliga projekt skulle kräva skattefinansierade stöd både för byggande och drift. Även planeringen av de relaterade Öst- Väst- och flygbanorna, som redan kostat hundratals miljoner, saknar ett genomtänkt syfte.

Kustområdets utveckling kräver i stället mänskliga och finansiella satsningar som skapar verklig tillväxt och konkreta nyttor. Helsingforsregionen måste skala upp företag och geschäft med kompetens och kapacitet att erbjuda internationella tjänster inom rådgivning, management, AI, juridik och teknik. I dag domineras dessa tjänster av amerikanska bolag. Endast ett fåtal är finländska, och ett lovande företag såldes nyligen till USA, sannolikt på grund av brist på kapital för att skala upp verksamheten. Staten har i praktiken beskattat bort kapitalet och omfördelat det till ”välfärd”. Man borde i stället ha tagit intryck av Sverige, där kapital finns tillgängligt.De uppskalade finländska företagen – Nokia, Fortum, Oriola, Kone, Fazer, Neste och F-Secure – samt nyare bolag eller geschäft som Iceye, Infrakit, FinnOC, Sirway, Measurelabs, Aalto U’s Startup Sauna, VTT, mm., har i princip inget behov av internationella sjö- eller landtransporter. Företagsledare och högkvalificerade experter har varken tid eller incitament att tillbringa 4–8 timmar på tåg när flyget tar 1–2 timmar och dessutom är billigare. Deras mål är inte i första hand att minska utsläppen genom sina resor, utan att skapa mervärde och överskott genom sitt kunnande – och därigenom kanske också minska utsläpp indirekt.

Majoriteten av kunderna till finländska expert- och byggtjänstföretag finns fortfarande i Finland. För att skala upp dessa företag internationellt krävs utbildning och riskkapital, inte höghastighetståg eller tunnlar. Vid kapitalbrist måste man skapa ett fungerande start-up ekosystem, vilket exempelvis Aalto-universitetets Startup Sauna strävar efter.

De industrier som faktiskt behöver fysiska transporter hör till skogs-, kemi- och verkstadsindustrin. Deras logistikkostnader är orimligt höga jämfört med grannländerna, trots subventionerade tåg- och sjötransporter. Många produkter består av komponenter tillverkade på flera platser och i flera länder. Just-in-time-leveranser är avgörande och störs ibland av isförhållanden eller strejker. Dessa industrier behöver konkret stöd.

Utöver utbildning, startup-verksamhet och riskkapital behöver de också bättre infrastruktur. Trafikplanen Liikenne 12 är ett lapptäcke av 25 vägprojekt utan sammanhängande vision eller tydligt syfte. Järnvägsplanen innehåller 16 svaga projekt, vilka förvärras ytterligare av stora externa banprojekt.

På ett års sikt är den viktigaste åtgärden att bevara Malms flygplats. Ett nytt beslut är akut nödvändigt. Utländska och inhemska företag har inte tid att anpassa sig efter tidtabeller. Det måste vara möjligt att nå vilken plats som helst i Finland från Europa och återvända samma dag – även vid längre resor. Små flygplan, snart elektriska, möjliggör detta.

På sex års sikt är vägsförbindelsen från Vasa via Umeå till Atlantkusten i Norge central för nordiskt samarbete och för att stärka både befintliga och nya industrier. I Finland måste transportleder från gruvor till intermodala terminaler och förädlingsanläggningar vara kostnadseffektiva och anpassade till marknadens krav. Transportkorridorer och deras finansiering bör planeras utgående från industrins faktiska behov.

Landsvägen Vasa-Umeå-Atlantkusten kan bygga upp en nytt starkt industriellt brofäste med nya arbetsplatser ända från vår östgräns och på så sätt begränsa den orimliga flykten till orimliga kostnader från norra och östra Finland ner till Nyland och huvudstadsområdet.

På ännu längre sikt… med Narvik, trots sitt avlägsna läge, kan svenska järnvägar (med 10 mrd euro!) hjälpa fylla Lapplands internationella transportefterfrågan.

Publicerad i Uusi Suomi Puheenvuoro 30.1.2026