Vallan kolmio

 

 ©Antti Talvitie, 2025

Jag läste nyligen president Stubbs utmärkta och djärva bok Vallan kolmio. I min blogg kommer jag att skriva om vad jag läste mellan raderna. Jag vill betona att jag inte på något sätt ifrågasätter presidentens tankar och budskap – tvärtom håller jag med honom. Men jag vill tillägga något av stor vikt.

Under Koreakriget, när jag var tonåring, hörde jag två präster varna för kärnvapenkrig och de tre ’woes’ i Bibelns apokalyps. Det hade bara gått sex år sedan Finlands krig mot Sovjetunionen avslutades och atombomben föll över Japan. Alla närvarande hade färska minnen. Kommer det att bli ett världskrig?  En lekman svarade kort: Det tredje världskriget har redan börjat. Det handlar om pengar och makt.

Dessa två faktorer är inte explicita i presidentens bok, även om han analyserar deras många dimensioner på ett omfattande sätt. Skulle det ha varit störande att saga det rakt ut? Multinationella, rika företag – pengarna – har ett djuptgående inflytande i världen. De påverkar geopolitiken, balansen mellan demokrati och autokrati, klyftorna i inkomst och välfärd, handel, teknologisk utveckling, investeringar, samt våra tankar och opinioner genom mass medier. Makten hänger ofta ihop med pengar, men den har också ett självständigt inflytande, något vi tydligt kan se i det politiska, civila, och företagslivet i USA.

Pengarnas och maktens herravälde är ett uttryck av instinkter till aggression och självdestruktion. De är inte de enda uttrycken, men i Vallan kolmios sammanhang kanske de viktigaste [med bakomliggande sexualdrift]. Freud förde fram sina tankar i brevväxling med Einstein, Why War?, i början av 1930-talet.

Många idéer som Einstein och Freud skrev om i sina brev har nu blivit verklighet: internationella institutioner med regler som alla nationer accepterar och lyder [om än med stor svårighet och långt ifrån  alltid], samt med makt och vid behov våld, att övervaka detta efter samtycke. President Stubb analyserar med skarpsinne de reservationer och faror som de alla förutsåg, samt diskuterar hur mänskligheten skulle kunna agera i dessa situationer.

I sitt brev betonade Freud att vår instinkt för aggression och självdestruktion är lika viktig som livsinstinkten. De är sammanflätade, verkar inom oss alla, och är aktiva inom grupper, samhällen och politiska enheter i väst, öst och syd. Olika synpunkter, intressen och konflikter är oundvikliga. Rätt och våld är inte motsatser, även om konflikter ofta har lösts med våld. Men finns det andra lösningar? Är krig och dödande, storskaligt våld och massmord oundvikliga? Kan länder med ojämn styrka bilda en union – Förenta Nationerna – som har förmåga att dynamiskt samarbeta, avgöra vad som är rättvist och med överlägsen styrka upprätthålla rättsordningen?

Kan samarbete kring globala frågor – säkerhet, fred, fattigdom, miljö, klimat, internationell handel, ekonomisk utveckling, materiella och intellektuella rättigheter – vara möjligt trots skillnader i värderingar? Svaret är ja, om det finns känslomässiga band mellan samhällen, som mellan de nordiska länderna och i stor utsträckning även i västvärlden. Men dessa frågor är svåra och kontroversiella även inom och mellan länder med liknande värdegrund. President Stubb framhåller i Vallan kolmio att samarbetet mellan världens tre regioner ytterligare försvåras av olika politiska och ekonomiska system, geopolitisk konkurrens, skilda historiska erfarenheter och olika utgångspunkter.

I avsaknad av emotionella band var strävan efter sanningen Freuds lösning, oavsett skillnader i bakgrund eller perspektiv. Detta innebar ett vetenskapligt förhållningssätt till frågor och problem. Men idag är vetenskapen nästan uttömd utan att ha skapat enighet.  

Freud uttryckte livets allvar så här: ”Den ödesdigra frågan för människoarten tycks vara hur och i vilken utsträckning den lyckas bemästra den mänskliga instinkten för aggression och självdestruktion … Men vem kan förutse med vilken framgång och med vilket resultat.” Och före det hans krävande ord: ”där ’id’ var, där kommer ’ego’ att vara.” [Mina översättningar].

Detta innebär inte terapi, utan analys – precis som president Stubb gjort. Men undviker han att antyda en analys av motiven hos (de viktigaste) beslutsfattarna? Kunde det ha varit kontraproduktivt att säga det?

Julkaistu: Uusi Suomi Puheenvuoro 6.10.2025