Förkortad psykopolitisk historia om Finlands ekonomi

©Antti Talvitie, 2024
Urho Kekkonen: Wikimedia Commons / Kuvasiskot
Alexander Stubb: Wikimedia Commons / Jussi Ratilainen

Urho Kekkonen var Finlands president 1956-1982. Han hade ett avgörande inflytande på Finlands utrikes- och inrikespolitik med stora återverkningar på alla sektorer i samhället. Han var en drivande politisk kraft bakom Organizationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) och dess omfattande agenda, den so kallade ”Helsinki Processen”. OSSE etablerade principer om mänskliga rättigheter, statligt ansvar och respekt för medborgarna, vilka påverkar även i dag internationella relationer, trots att inkränkningar sker dagligen—både inom och utomlandet.

Kekkonen är dock mest känd för sina relationer med Sovietunionen och dess högsta politiska ledare. Inrikes hade hans agerande, medvetet och omedvetet, djupgående effekter på emotionella och ekonomiska beteenden. Inom ekonomin det viktigaste är uttrycket ”on sovittu” (’man har kommit överens’) vilket gäller fortfarande oavsett ekonomiska konsekvenser. Dess viktiga följd i dag är regeringsprogrammet som ofta beaktas som okränktbar, kanske inspirerat av USSRs femårsplaner, t.ex. Ensimmeståget.

På den emotionella nivån det allra viktigaste är självcensuren, ’finlandisering mentalitet’ —”man ska inte göra oväsen av självständighet”. Kekkonen sade inte att detta kunde försämra Finlands relationer med USSR. Men varje person förstod det så, vilket tystnad rotfästade finnarnas obekvämlighet med att säga sanningen högt. Sanningen var inte sannt. Kekkonen tolererade heller inte att någon utmanade eller var jämnställd med honom.

Under Kekkonen ekonmin växte stadigt, men inte spektalulärt, tack vare bilaterala handelsavtalen med USSR, som han välsignade och organiserade genom stooges. Efter Kekkonens död 1982, politiska situationen blev konstig. Koivisto valdes President, och alla släppte ut en sigh, men ingen stor sorg eller glädje framkom. När samhället erfor ingen större turbulens, och Koivistos Paasikivi-Kekkonen linje godkändes -- Finlands mål var att ”överleva” sade Koivisto -- ekonomin tog upp i ett par år (see Bild 1).

Ekonomiskt 80-talet var ett bra årtionde under Sorsa som statsminister före och efter Koivisto. Han var Koivistos partikamrat och bidrog att fortsätta den försiktiga utrikes- och inrikespolitiken. Koivisto visade sig dock vara en politiker och inte en statsman när han hämndfullt utsåg den svage Holkeri för hans stooge-statsminister efter Högerns valseger 1987. Sorsa blev vice statsminister och socialdemokraterna vid ratten i finansministeriet fastnade att ekonomin sköttes som tidigare. USSR kollapsen och folkets samtidiga brist på regeringens förtroende orsakade att ekonomin vände söderut i Holkeri-Koivisto tid.

Bild 1 nedan sammanfattar de viktigaste händelser och makthavarna. Åren i ’bilden i Bild 1’ stämmer                                                   

Åren mellan 89 - 93 var allvarliga. Sovietunion hade kollapsat, den bilaterala handeln upphört, den finska produkternas kvalite var inte konkurrenskraftig, Banker och företag gick i konkurs, arbetslösheten ökade från 6,3 % 1991 till 17 % 1995, och många förlorade sina förmögenheter. I slutet av denna tumulta period anslöt sig Finland till EU under ledning av President Ahtisaari och statsminister Aho, efter Holkeris ’do nothing’ regering. Ekonomisk tillväxt återvände snabbt 1994, men bromsade igen under Lipponen.

President Ahtisaari och Lipponen införde Finland till Euro 1999. Nokia började växa fenomenalt mellan 2000-2010. Nokias produkt hade stor global efterfrågan och med underleverantörer räddade Finlands ekonomi fram till finanskrisen 2008. Nokia var dock nära konkursen 2013 och Nokia-Mobil såldes.

Under statsminister Vanhanen mandat, V-1 och V-2, 2003-2010, växte ekonomin starkt, tack vare Nokia, och statskulden minskades (Wideroos i V-1 och Katainen i V-2 som finansministrar). Den började att öka kraftigt under V-2. Bild 1 visar att den externa skulden vände norrut när Finlands BNP vände söderut och internationella finanskrisen ägde rum. Under Vanhanen-2 ekonomin började stagnera och fortsatte så under statsministrarna Katainen (S), Sipilä (K) och Marin (SDP). Arbetslösheten var stabil, men hög 6,5 – 8%, och statskulden ökade kraftigt för att bevara välfärd staten. (Under 2003-2019 Finland hade fyra kortvariga statsministrar: Jäätteenmäki, Kiviniemi, Stubb, och Rinne. Deras insatser var obetydliga).

I början av 1990-talet var Finlands utlandsskuld relativt låg. Under 2000-talets första årtioende utlandsskulden nådde rekordlåg -7,10 % av BNP 2005, och 0% av BNP 2008, under Nokias storhetstid. Därefter började saker och ting förändra snabbt. Med stigande arbetslöshet, välfärdsbehov och utan nödvändiga policyjusteringar ökade utlandsskulden.

Utlandsskulden ökade från 0 till 28 % under V-2 (Nokia föll, finanskris i USA, ’det fanns pengar’ från stark BNP-tillväxt under V-1). Vanhanen betonade välfärd och utbildning med ökad statskulden, sålde Sokli till Yara. Utan besparingar, höjde Katainens Sixpack regering skulden till 42 %, Sipiläs regering till 55 %, och Marins regering till 62 %. De alla hade oenigheter, svårigheter, och konflikter men liten kapabilitet att ändra kursen. Katainen värvade McKinsey Consultings hjälp med regeringsprogrammet, sålde Caruna med löften om transfer priserna. För de andra ’det fanns pengar’.

Utan ekonomisk tillväxt det blev svårt. Politiska justeringar genomfördes inte. Oenigheter tilltog med EU om gemensam EU-låne ansvar. Vanhanen var en grå amanuens, Sixpack regeringen inbjöd många interpellationer. Sipilä med ’kiky’ och Marin med ’sotu’ for inte bättre. Nu kiky är osäker, en dyr sotu blev av, och Caruna priser är i rättegång i USA. Diagrammer nedan sammanfattar situationen. Notera att ingen ekonomisk tillväxt har skapats sedan 2010!

Bild 1 visar att två tings är avgörande för ekonomisk tillväxt: först en eller flera stora ankarföretag, för det andra politiskt och intellektuellt lederskap.

----- Och nu tar jag min ingenjörshatten av och sätter psykoanalytikers hatten på.

Nokia var en stor ankarföretag med en efterfågad produkt som sålde väl globalt. Nokia skapade många kunniga underleverantörer. Folket förväntade sig ett friskt nytt lederskap när Koivisto tog tyglarna efter Kekkonen. Tyvärr hände inget av betydelse. Koivisto var en försiktig politiker utan vision men fokuserade i stället på att förminska presidentens (och sin egen) makt och rättigheter.

Problemet egentligen var att Kekkonen hade tillåtits använda presidentens makt och rättigheter utan några guardrails. Hans låten över andra var: ’Ni ska inte ha namn’. Som president Kekkonen hade över tjugo statsministrar. Om någon vågade utmana honom, Kekkonen nedsatte honom, eller körde honom till sprit och dricks och skaffade en ny regering till hans smak, eller vänner i Moskva inbjöd honom på besök.

Slutligen Koivisto utmanade Kekkonen när han var sjuk och svag. Koivisto var vid ratten men tvekade när USSR kollapsade. Han kunde ha hävdat sin auktoritet efter kollapsen och inte bara avslutat VSB avtalet men också stängt konsulaten på Åland. Säkert Yeltsin skulle inte ha motsatt sig emot. Men Koivisto inte tog risker, spelade politik med målet att ”överleva”.

Ahtisaari med hjälp av Lipponen stabiliserade Finland. Men det största hjälpet kom från Nokia, Bild 1. Vanhanen var en skicklig politiker och med finansministrarna (särskilt Wideroos) betalade statsskulden ner och betonade vikten av utbildning på alla nivåer. Halonen var ’no good president’. Hon tänkte att Finland skulle förena med USSR, undertecknade Ottawa landminvtalet, och blev en vän till Putin.

I denna kontext och tack Koivistos förminskning av presidentens makt hade Niinistö få möjligheter att tala om inhemskt viktiga issues: ekonomin och EU politik. Genom lagar ifrågasattes han även i mindre saker av Vanhanen, Marin och juristforskare som ville visa sin makt och bevara sina framtida karriärer. Niinistö var populär och kompetent, men en fånge i Presidentens Slott. Allt härstammer från Kekkonens vana att döda sina konkurrenter, förstöra maktpositioner för att skydda sig, och Koivistos svaghet.

Namnen raderades att undvika personkult. Finland blev ett land utan hufvud, utan ledare. Finland har haft goda politiska ledare: Mannerheim, Paasikivi, Svinhufvud, Ryti, och Tanner. Av dessa bara Mannerheim och Svinhufvud fått statyn som liknar dem. Paasikivi har två stenblock (är den andra stenen Alli?), Ryti har en staty i Huittinen, men i Helsingfors endast massträbalkar i Hesperiaparken. Tanner hedras med minnesmärket ’Tanners gate’ (Tannerin portti) i Sörnäs, som arbetarrörelsens och Elantos storman.

Enligt min åsikt, är Mannerheim den största hjälten. Han befriade Finland. Först genom segern i Självständighetskriget, och senare genom en defensiv seger i andra världskriget. Självständighetskriget lade grunden för att finnarna kunde lita på honom och hålla samman under WW2. Mannerheim skissade VSB avtalet, som Paasikivi förhandlade skickligt och med ryggrad –och med starka ord åt Stalin. Den fjärde hjälten är Ryti. Han var en djärv ledare med klarsynhet som vågade underteckna Ribbentrop avtalet och ta konsekvenserna. Tanner var en hjälte och vågade med klara ord och arbete bidra till att ena landet.

Problemet med Finlands lederskapslöshet är att efter stora omvälvningar —Kekkonens död, USSR kollaps, Nokias fall, globala finans- och bankkriser, ekonomisk stagnation, utlandsskulder, krigen i Ukraina och Mellanösten, klimatkrisen, mm. —inget försörjning och sörjningsarbete har utförts medvetent. Stora förändringar medför alltid mänskliga, miljö och ekonomiska förluster. Dessa frågor måste hanteras sakligt och politiska stridigheter belysas öppet. Dessa processer tar tid.

Efter Självständighetskriget och WW2, ägde sörjning och sörjningsarbete rum. Mannerheim tog många åtgärder att lindra lidandet. Han bl.a. grundade Mannerheims Barnskyddsförbund. Paasikivi hade demokratiskt valda partier i regeringarna och förhandlade starkt och öppet med politiska motståndare. Nu hanteras politiska stridigheter i hemlighet och gömda i regeringsprogrammet utan öppen diskussion.

Kommer Kekkonens tysta arv och Koivistos försiktighet upprepas med Orpo? Kommer statens förmögenheter att säljas vidare? Eller, kan President Stubb bli en transformativ ledare?